Bitter

 

Bittra smaker och bittra lögner, båda får oss att grimarsera och vrida tungan. Kanske sväljer vi en extra gång, undrar vad vi gjorde för fel, var det för mycket av det goda eller helt enkelt bara ett snedsteg? Blev det medvetet fel? Av vems misstag eller icke misstag? För vems vinning och till vilket pris? Kanske skulle du be om ursäkt till mina middagsgäster, kanske skulle jag få en ursäkt av dig. Men bara kanske. Allt är relativt, kommer du ens ihåg?

Det vita ovala middagsbordet är uppdukat med mitt allra dyraste porslin och tända ljus som fyllt upp rummet med en mild blomsterdoft. Den ljusblåa servisen passade bra mot bordets vita och polerade yta. Bara några sekunder senare hördes knackningar och lägenhten fylldes snabbt av ett glatt mumlande. Jag försöker förtränga tanken om att bordets alla sex sittplatser inte skulle bli upptagna ikväll som de alltid brukat i över tre års tid. Men hur mycket jag än försöker så sveper en känsla av ångest över mig, kanske skulle du ha suttit här. Kanske skulle jag aldrig få möjligheten att fylla det där hålet i mitt hjärta som du en gång skapade. Kanske skulle jag få chansen att förklara den stickande och bittra smaken, som lämnades på min tunga efter att jag hade kysst dig ; som en stor tugga av den orangerosa och saftiga grapefrukten, där jag kunde känna hur din falskhet smakade.

På ett sätt kanske min familj var glad över att du försvunnit, ditt brända kaffe var aldrig till belåtenhet i vilket fall. Och inte var du speciellt trevlig heller. Den ignorans som du utspelade mot min mor fick mig alltid att skämmas, speciellt när dina behov och intressen alltid var mer betydelsefulla en någon annans. Trots allt kändes du annorlunda mot mig, på ett positivt sätt. Jag kunde alltid yttra mina känslor för dig och få din empati. Jag kände mig speciell, att umgås med dig kändes påriktigt men påriktigt var längesen nu. Medan livet var som sockervadd, skört och sött så var det som om tiden stod still, där varje måndagsmorgon kändes som en fredagskväll. Aldrig kunde jag tro att allt som jag byggde upp för oss inte var påriktigt, påriktigt för dig. Allt var istället i ton med ditt brända kaffe tillsammans med några generösa droppar av den orangerosa frukten, där man som gäst artigt ler istället för att be om nytt kaffe för att bespara sig eventuella konflikter och istället vara tacksam för vad man blivit bjuden. Kanske skulle en söt hallongrotta kunna rädda upp det hela, kanske skulle det kunna hjälpa mig att glömma.

Du visste mycket tidigt att jag inte var den rätta, men det var trots detta för svårt för dig att göra det rätta, att avsluta. Du gömde dig bakom dåliga dagar och elaka kollegor. Jag däremot fanns alltid där för dig och det var kanske det som gjorde det ännu svårare. Du var duktig på att lyssna på mig och hjälpa mig i utomstående relationer, men såfort det rörde oss var du som i en annan värld. Varje morgon drack jag frivilligt ditt kaffe, vars bitterhet på tungan numera påminner mig mer om dig än om just kaffe. Våran relation var uppbyggd i en påhittat värld, där ditt brända kaffe blev vardag i både slagkraftiga meningar och handligar. Varje kväll lyssnade jag på dina historier, när det inte längre fanns några historier att dra och sanningen istället började skymta bakom din svaga fasad förstod jag direkt. Jag var inte nog för dig och jag skulle aldrig bli det heller, men detta var något jag sedan länge hade slutat sträva efter vid den här tidpunkten. Ditt eget samvete och din egen sanning bedrog dig vid vår sista kyss, den var besk, falsk och ovanlig. Min samverkan vid kyssen påminde både dig och mig om sanningen, där hennes läppstift var som fastbränt på dina läppar.

Jag dukar snabbt undan middagsfaten och det hade nu blivit dags för dessert. Jag plockar försiktigt ner mina mer eller mindre antika assietter som jag för några år sedan ärvt av min gammelfarmor. Efter en stunds tvekande kring hållbarheten dukar jag fram assietterna tillsammans med små silverskedar, i hopp om att mina gäster ska vårda dem med omsorg. Motivet på de sköra porslinsassitterna bestod av vårblommor i form av vita och blåa sippor. Jag öppnar försiktigt ugnsluckan, mitt ansikte möts av den varma luften och av ren reflex vänder jag bort huvudet tills den värsta värmen avlägsnat sig. Jag lyfter försiktigt ur den alldeles nygräddade rabarberpajen och ställer den på mitten av middagsbordet. Med ett påklistrat leende försäkrar jag mig om att min familj tar sig en stort bit var. Samtidigt som de tar för sig häller jag upp det nybryggda kaffet i de relativt små kopparna från samma kollektion med motiv av sippor.

Medan de slevar in pajen, sked efter sked i deras sötsugna munnar är de helt omedvetna om det faktum att nästan ett halvt kilo strösocker har strötts mellan de mjuka rabarberstavarna och den gyllenbrynta pajjdegen. Plötsligt känner jag en stark känsla av glädje genom min kropp som snabbt sprider sig ner mot fötterna. Glädjen som jag så länge hade saknat ; För aldrig skulle vi någonsin igen behöva dricka bränt kaffe och aldrig skulle en bitter rabarberpaj få serveras i mitt kök. För oavsett om det handlade om själva smaken eller bara känslan så var det slut med allt det falska och bittra. Varken en hallongrotta, farmors fantastiska sockerkaka eller min översöta rabarberpaj skulle kunna rädda upp den sanna bitterheten inom dig. Men huvudsaken var att du aldrig skulle kunna komma mig så nära igen. Min rabarberpaj var ett steg mot ett liv utan dig, ett steg mot ett liv fyllt av söta drömmar och mjuka nätter.

A M P